Grönt

3 år

Brödbak

Från att ha haft absolut nada, noll, zero, njeto, niente intressen gemensamma i unga år, så har jag och syster plötsligt obehagligt mycket börjat påminna om två gamla damer som mest av allt gillar att sticka och husera i köket. Gärna tillsammans. Fast inte alltför nära varandra när det börjar osa misslyckat.

I helgen, på landet, bakade vi två sorters bröd.

Systers limpa var ett gammalt mormors-recept - mumsigt värre med massor av fänkål och kummin.

Sconesen var ett recept från Coop. Superenkla, snabba, nyttiga, och viktigast - himla goda!

Såhär gör man (enligt originalreceptet skulle man göra muffins, men jag gjorde scones):

Ingredienser
3 dl fullkornsdinkelmjöl
4 dl dinkelsikt
4 tsk bakpulver
1,5 tsk salt
2 dl pumpafrön
1 dl torkade aprikoser, hackade
2 ägg
1 burk kesella, 250 g
3 dl mjölk

Tillagning
Blanda samman alla de torra ingredienserna i en bunke. Vispa ihop ägg, kesella och mjölk, och rör sedan ner äggblandningen i de torra ingredienserna. Klicka ut smeten på ett bakplåtspapper (skall bli ca 10-12 scones).
Grädda mitt i ugnen i 12 till15 minuter. Servera muffinsen varma med lite hemlagad sylt och färskost.

(Recept från Coop).

Ut på landet

Vi vaknade till vår i luften och vad kändes bättre än att lämna la stada och dra ut på landet och få lite vårsol på kinden hos mormor och morfar! Desto snopnare blev vi när vi kom fram och det enda som huserade där var snåla vindar och gråa moln. Burr. Nåväl, käckt drog vi på våra bästa sport-miner och låtsades vara såna där som tycker att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder... vilket vi egentligen inte alls är. Inte så mycket iallafall. Tyvärr. Nåväl - mannen och jag gjorde gemensam sak av 14 kilometer (eller 1,4 mil - det låter lite längre faktiskt) - han sprang och jag cyklade. Helt underbart - så där lerigt, grått, vårigt som det bara kan vara i februari/mars. Fast kallt så in i norden. Framåt eftermiddagen bättrade vädret på sig, och när M vaknade från sin middagssömn kunde vi faktiskt ta en riktig - solig - vårpromenad. Och göra sånt som man gör om våren. Mata ny-utflyttade hönor. Sitta på nytinad mark = lera. Ha picknick på en liten kulle. Cykla utan jacka.

Och som alltid när vi hälsar på här under de mer tilltalande årstiderna, så inkluderar besöket ett pass framför Hemnet. Kolla lite vad det kostar att bo på landet, på rätt så lagom avstånd från stan. Skulle ju vara underbart på ett sätt, fast ändå inte...

Lyllos hönorna och tuppen vi matade... behöver inte fundera det minsta på om/varför/hur/var dom skall bo, och ändå har dom havsutsikt från buren. Ok, just det där med "buren" kanske gör att dom inte är precis värsta lyllosarna, men ändå.

Järnfynd!

En initerad blogg-källa tipsade nyligen om vad som visade sig vara ett loppis-eldorado på gångavstånd från mitt jobb. Kollega liten c och jag styrde lunchpromenadstegen mot Holmens marknad, och fick lite försiktig vårsol på nosen, helt på köpet. My god - hur har jag kunnat missa detta ställe? Jag som trodde att jag och maken hade loppis-koll. Och titta, titta vad jag hittade!



För 50 kr! Med (om än avlägsen) studiebakgrund på Handelshögskolan kunde jag förstås inte motstå att googla på Rånjärn från Skeppshult, och kunde konstatera att jag hade fått lägga till en nolla om jag skulle köpt den i butik - hi, hi, så lätt gör man mig glad.

En skållhet dusch senare var järnet i skick som splitter nytt. Och jag kunde inte motstå barnens böner om att visa vad man skulle göra med järnet, trots att klockan redan var fem i läggdags. Maken - den ordentligen i familjen - är härdad vid det här laget, och skakade inte ens på huvudet.

Särskilt enkelt var det inte att göra rån. Inte till att börja med iallafall. Antagligen för att det inte var tillräckligt insmort efter duschen. Det osade hett från både platta och mammas mun... barnen fann det säkrast att avvika till lugnare hörn av lägenheten tills oset lagt sig något. Till slut fick jag kläm på det. Någorlunda. Inga skolboks-exemplar precis, men helt ok ändå, och goda var dom också. Barnen fick dela på ett innan det var hopp i säng. Själv skall jag strax gå över gatan efter glass att fylla några med.

Ny klänning

Vi har äntligen pratat ut, och vårt frostiga förhållande har tinat upp en smula. Faktiskt har vi myst tillsammans flera långa kvällar under senaste veckan. Även om jag fått både en och två flashbacks som påminner mig om varför det blev som det blev senast, så har jag bestämt mig för att bjuda till och ge honom en andra chans. Trots allt har vi ganska kul ihop jag och herr Pfaff.



Nästan alla M:s kläder blev kvarglömda på landet när vi var där i julas. Åtminstone hoppas jag att det är där dom är. Alternativet är att vi faktiskt fick med oss hennes klädväska men att den råkade packas ur bilen på Ikeas parkering i Jönköping, och sedan aldrig kom med in i bilen igen... Iallafall har jag ingen lust att gå och köpa ännu en klänning när jag vet (tror) att det ligger minst 10 i en väska eller låda på landet, men att sy en är ju en helt annan sak!

Vi är...

... inne på slutspurten av semmel-racet! Nu är vårens gräddkvot snart nådd. Får spara en liten lucka till M:s födelsedag i mars, och J:s i april.

Soldrömmar

Ett tag trodde man nästan helt på allvar att våren var nära... men idag har den känts mer avlägsen än på mycket länge. En grå-trist-ful stril-gardin har hängt utanför mitt jobb-fönster hela dagen. Ljuspunkten var att arbetsdagen faktiskt var kort, att dagishämtningen gick rekordsnabbt, och att jag och de två små därefter blev bjudna på mat, lek, fika och trevligt sällskap.

Vi har börjat smida planer för, och drömma om, sommaren som hägrar någonstans där framme. Under tiden drömmer jag mig bort lite till förra årets sommar.

Konstiga teckningar

M: Mamma, kan du rita en bil åt mig?
Jag: Mnja... jag är nog inte så bra på att rita bilar...
M: Okej då - ett skötbord istället då.
Eeeh, ok...

Just nu...

... har vi en person här hemma som utan vidare förvarning får fnatt om man själv råkar glömma av sig och kalla henne för M. Själv glömmer hon inte för en sekund att hon inte alls är M, utan Pippi! Övriga familjemedlemmar får finna sig i att allt efter Pippis godtycke och humör blir fördelad rollerna som Tommy eller Annika. Ända tills hon lika plötsligt är Askungen, och befaller oss övriga undersåtar att leta fram det rosa hårbandet som skall ligga i det genomskinliga plasthjärtat i Askunge-boken. På bilden nedan poserar hon dock i sin "ratta". På svenska även kallat diadem.

... har vi en stolt O med tandlöseglugg, 10 tand-fe-riksdaler rikare. Grannkillen A, några år äldre, var inne hos oss samma dag som tanden for ut. Han berättade att han minsann hade tappat flera tänder, och instruerade O att han skulle lägga sin tand i ett glas med vatten bredvid sin säng när det var läggdags. "Ja just det", sa jag. Och sedan "då brukar det ligga en enkrona i glaset när man vaknar, eller hur?" Jag lider inte helt utan orsak av viss åldersnoja för tillfället, och påspädd till brädden blev den av den totalt frågande blicken jag fick av A när han sa "nä, en tia brukar det vara". Hmmm, jo, viss inflation har det nog helt klart hunnit bli sedan den tiden när jag tappade tänder...

... dille på fisk. Panerad torsk till lördagslunch, stekt strömming till söndagslunch. Dagens husmorstips hittas dock under fliken halvfabrikat. Imorgon får vi dagishämtningshjälp, och vett och samvete kräver att det finns middag i kylen åt barn och moster. Efter en hel dag på Universeum kan min lust att ställa mig att laga middag kl 8 på kvällen dock sammanfattas med "Njet!". Då beger man sig pronto till den lokala Coop och inhandlar ett styck paket köttfärs och ett paket Lasagnette. Tillagas enligt instruktionerna på paketet, med tillägg av så mycket grönsaker som möjligt, ikväll riven squash och rivna morötter. Resultatet blir - visserligen kryddat med smarrigheter som glutamat etc - men ändå, smaskens! Och dessutom, vilket är själva vitsen med det hela, i ett huj!

... har vi försökt göra eget smör. Men det var ingen som orkade skaka burken med vispgrädde tillräckligt länge/ihärdigt/utan uppehåll, så det blev istället något slags mellanting mellan smör och vispad grädde. Men man vill ju inte slänga mat, och viss kreativitet besitter man ju ändå, så lösningen blev rostmacka med sylt, och misslycket på toppen. Konstigt nog behövde vi inte slänga minsta dugg av det.