Skräckis

Handen som vässar pennan. Japp, det är min hand det. Går det kalla kårar över ryggen så är du helt rätt ute. Jag är nämligen i egen hög person enhälligt (av son, dotter och mig själv) utsedd till kvällens horror-moder. Allt för att jag gav O en penna när han bad om det. Sittandes i sängen, läsandes Bamse, viljandes göra ett labyrint-pyssel. Självklart ville lilla fröken vill-också-kan-"hälv"-samma-som-O-och-det-nu-genast också ha en penna. Ok då. Men lilla du - rita inte i din tidning. Jag hämtar en skrivbok åt dig istället. Mycket dumt sagt och gjort. "Hälv"-klart vill O nu också ha en skrivbok. "Hälv"-klart kan man inte säga ja till en och nej till den andre. Ok då. O har alldeles, alldeles nyligen börjat ta sina första stapplande steg i snåriga skrivdjungeln - vill, vill, vill så gärna, men det tar på krafter och när man egentligen redan borde sova blir man lätt så himlans arg när det inte går. Precis just här känner jag att, ok, nu har det redan spårat ur. Försöker styra upp så gott det går, skäms inför J som sitter i soffan och som redan hade lagt barnen när jag kom hem sent från jobb och kortis-tur på stan, och här kommer jag och förstör allting. Och barnen är ledsna och arga. Och jag är lite arg men mest jätteledsen för att dom skall behöva vara ledsna och arga när dom skall somna. Tillslut sluter vi fred och lovar att vara snälla och inte arga imorgon. Suck, jag längtar tills vi kan börja om på nytt imorgon bitti.